Satt o läste igenom ja, inte en bekant direkt men jag vet vem hon e, hennes blogg... Hon skriver så fint. Ibland blir man så överraskad vad tiden går... Nyss var hon en liten knatte, en lillasyster till en klasskompis till mig. Eller kompis o kompis, vi gick i samma klass. Hade väl inga direkt kompisar i klassen i tornedalen, ja förutom Linda o Anna. Resten kunde fara o flyga enligt mig.
Jag o min storasyster o mamma flyttade juh från Luleå upp till tornedalen när jag var 12. Jag kände mig aldrig riktigt som en i gänget, kände mig alltid lite utanför. Fick höra "storstadsbo" av en kille i skolan. Tornedalingarna är väldigt speciella o alla e släkt med alla på nåt vis o de släpper inte in vem som helst i deras frusna hjärtan. Men de som de släpper in, de släpper de aldrig taget om. Därför anser jag att Linda är min allra, allra bästaste vän. Vi går nu in på 22 året som vänner... :D Hon är en underbar tjej på alla sätt o vis, o en underbar mor till fina, fina Emelie.
När jag var riktigt liten, säg 7 år kanske, så frågade gamla tant Hilda på vår gård i Gammelstad där man e uppväxt, vad jag ville bli. Jag svarade på ett barns vis, "prinsessa eller 16 år." Alla var juh 16 år i sagorna... Allt jag ville var att växa upp. Allt eftersom jag blev äldre, ville jag bara bli vuxen... så jag kunde flytta hemifrån. Hade en jobbig barndom med otroligt mycket sorg och ensamhet. Men visst, en del glädje också men mestadels sorg. Inte sorg efter folk som dött utan sorg för man blivit så otroligt sviken av de vuxna som inte betedde sig som vuxna utan som ansvarslösa tonåringar som borde vetat bättre. Jag längtade alltid bort o lärde mig att drömma mig bort, att bara låta tiden gå... Lyssnade på musik, målade och tecknade, pluggade hårt, satt mycket på mitt rum, ensam. Jag lärde mig att klara mig själv.
När jag var 16 så kunde jag äntligen flytta hemifrån! FREEDOM! :D Jag började i en gymnasieskola nästan 5 mil från byn så då kunde man få inackorderingsbidrag från kommunen o genom detta kunde jag flytta till min egna första lya. Hade inte ens en dammsugare utan en golvsop o så när jag skurade så använde jag en sån där handduk som man torkar händerna på o gick på knä o drog handduken på längden mot mig och så att säga, backade... Jag hade ju ingen svabb. ;) Minns att min tv som jag fått av mamma, en 28" pajjade. Så jag fick pappas 14". Fjärrkontroll fanns ju inte. Man fick trycka på knapparna för att byta kanal.
Hade en rätt bra tid i Pajala där jag gick samhällsvetenskapliga programmet. När studentdagen kom var jag less på byn o gick direkt från kyrkan hem till min andra lägenhet, en mysig liten etta med sovalkov, bytte om från finkläderna till vanliga o packade allt, o städade ur lyan. Jag flyttade till Luleå samma kväll, medans de andra klasskamraterna firade sin student. Jag hade redan en lägenhet som väntade i Luleå på mig o katterna. Pappa hade kommit upp med ett stort släp från Luleå och vi stuvade in allt. Slängde det som inte fick plats.
Så inleddes min andra tid i Luleå. Flyttade runt lite, bytte upp mig från ettan till tvåor. Hade olika praktikplatser; datorteksfiket, en flumbutik, stadsbiblioteket, en åk 1-3 klass... Gick lite olika datautbildningar. Så här i efterhand inser man att man bara flöt med.. fortfarande. Men nu hade man i alla fall mer frihet, om man jämför med när man var liten. Jag bestämde över mitt eget liv.
1998 fick jag en egen dator och internetvärlden öppnades för mig. Pappa betalade datorn för han köpte den via jobbet. Det var en sån där hem-pc, som han fick dra av på lönen i 3 år. Samma år minns jag att jag var sjuk o gick ner typ 4-5 kg på väldigt kort tid. Jag minns jag tänkte: var det så här enkelt att gå ner i vikt så fortsätter jag. Jag minns även en annan gång, att jag stod på pappas elektroniska våg o insåg att nej, det här funkar inte. Jag måste gå ner i vikt. Och ner gick jag. Tror jag gick ner 44 kg eller nåt sånt. Från att ha varit väldigt tjock vart jag inte smal men mer normal i alla fall. Det e så lustigt, när man går ner i vikt så blir man helt plötsligt uppmärksammad av killar. Vikt och sorg har alltid gått hand i hand för mig. Skulle kunna skriva en hel dag bara om vikt så jag går inte in mer på det...
Jag minns jag började prata med en kille från Stockholm. Mikael. Jag for ner och träffade honom. Jag antar jag blev kär i honom o han i mig. Impulsiv som jag var så beslutade jag mig för att flytta ner till honom. Han blev min första sambo. Jag flyttade in i hans pytteetta i Nacka. Varken hans mamma eller lillasyster gillade mig någonsin, av nån underlig anledning. Pappan o hans brorsa var nog lite mer glada i mig. Jag gillade iaf dem. Självklart höll det inte länge. Efter 9 månader gjorde han slut. Ingen av oss var väl egentligen mogen nog för ett samboförhållande, båda var vi osäkra o ja, trasiga båda två. Minns inte såå himla mycket från den tiden. Helt plöstligt var jag tvungen att skaffa mig en egen lägenhet. Mikael började bjuda åt mig på en lgh en liten, liten etta ute i ghettot Vårby-Gård. Jag köpte den o bodde där i några månader, tills jag träffade Håkan. Denna gång var jag inte lika impulsiv. Tog det lite lugnare. Jag var dock rätt bränd efter Mikael så jag gjorde slut några ggr men till slut vart vi iaf ihop. Flyttade samman efter 3-4 månader, officellt. Jag var tillsammans med Håkan i drygt 6 år innan jag gjorde slut. Slutet kom av en massa olika orsaker som jag inte tänker gå in på. Då bodde vi i ett jättefint radhus med en trädgård som jag saknar, ja egentligen är det väl mer påtandet i jorden somm an saknar. Hade aldrig förr bott i hus så på det sättet var det underbart.
Tack vare husförsäljningen så kunde jag få loss pengar som direkt gick in som topplån på min egna 2:a som jag köpte. Jag trivdes såååå bra i min lilla tvåa. Hade ingen vidare lön men jag hade ett jobb iaf, det var tight men så levde man inte så smart alltid, festade o käkade det man ville. Jag började träna rejält och återigen så gick man ner massa i vikt o vips så fick man uppmärksamhet från snubbar. Blev väl intresserad ibland av killar men det blev aldrig nåt seriöst eller så drog man sig ur förhållandet fort när man insåg att det inte var den snubben man ville ha... Till slut tänkte jag att nej, nu får det vara nog, nu ska jag vara lycklig singel o inte ens dejta eller strula eller nåt med killar! Snubbar kan dra dit pepparn växer, nu ska jag vara själv!!!
Under den här tiden, dessa år som singel, mognade jag väldigt mycket. Odlade mitt självförtroende o kunskapsbanken. Blev säker i mig själv o att jag både kan o jag duger. Det var en extremt viktig tid, nog den viktigaste tiden i mitt liv.
Mitt löfte till mig själv, att strunta i allt vad karlar heter, det höll i typ 1,5 vecka. *skratt* Då träffade jag en spännande man som jag inte kunde motstå... Så efter extremt flitig sms- och telefonkontakt så hoppade jag impulsivt på bussen till Norrköping efter att dan innan ha köpt bussbiljett via nätet. Jag var såå otroligt nervös. Jag vågade knappt titta på honom. Han var såå extremt fascinerande, så smart, så rolig, så snygg, så fin... Så.. perfekt. Vi föll pladask för varann. Pusselbitarna föll på plats. Han var mannen som jag alltid velat ha. Som jag alltid väntat på. Tar man det bästa ur alla mina relationer o lägger ihop det, så får man honom. Vi förlovade oss efter bara 20 dagar, på min födelsedag. Otroligt mycket kritik fick jag, så många som skulle varna. Nästan ingen som sa "go for it!" Efter ytterligare några veckor insåg vi, att det här går inte, vi pallar inte att vara ifrån varandra. 18 mil är otroligt långt när man inte kan ses varje dag. Så jag sa upp mig från jobbet, sökte in till skola för att kunna plugga upp betyg så man sen kan söka vidare till universitetet. Hyrde ut lägenheten till en ung tjej som behövde få nånstans att bo.
Nu har jag o min älskade fästman, mitt livs kärlek och avgudad livskramrat, vart tillsammans snart 9 månader. Allt har har gått förvånansvärt lätt o vi kommer aldrig, aldrig vilja vara utan varandra. Varje dag skickas kärlekssms mellan oss i mängder och vi älskar varandra nåt otroligt. Skulle kunna skriva en hel bok om honom, hur fin och fascinerande han e o varför jag älskar honom så. Därför tänkte jag inte fastna här...
Mitt liv nu är bra, riktigt bra. Jag bor här i Norrköping med min man o mina katter som numer är våra. Jag studerar och det går jättebra i skolan (ja förutom i matte men det är ett helt annat kapitel!) och min framtid är här, tills vi vill nåt annat. Ska bli spännande att se hur ens framtid ska bli. Efter alla år som olycklig o ledsen så har man äntligen någon vid sin sida, som älskar en, fullt ut... Jag är lycklig. :)
